Rosten

Det fanns flera tillfällen i matchen mot Hagfors då det varit en lätt utväg att vika ner sig. Första baklängesmålet redan efter en minut. Slarv med boll mot ett hungrigt hemmalag som ger de där negativa tankarna näring: "Känns som om bussresan sitter i benen fortfarande? Och de känns riktigt heta, och planen så jäkla liten, och mycket folk på läktaren..."  
Eller inför sista perioden; efter en andra period då vi fastnat gång på gång i det hagforska säckförsvaret. Då hade det varit bekvämt att ge upp. Att sluta tro på att det är möjligt att vinna sex raka matcher i den här serien.  
Men det här laget har för många vinnarskallar för att släppa taget om en match, för mycket självförtroende för att inte våga spela sig ur ett pressat läge; och alldeles för mycket kvalité för att inte få utdelning till slut.
Det här var långt ifrån det vackraste vi skapat den här säsongen. Men i Hagfors vinner man inte vackert. 
Längst bak i bussen sitter nu två tränare som är väldigt nöjda med tre poäng i en av säsongens tuffaste bortamatcher. Och tack Hagfors för ett precis så tätt, tungt och intensivt motstånd som man väntar sig när man åker längst in i de värmländska skogarna.

Bara att köra på....